Surf's up. And down.

Förlåt. Vi ville så gärna blogga igår, men mäktade inte. Vi somnade tvärt och skoningslöst, som två mycket lyckliga små barn som fått leka hela dagen. Eller vi kapsejsade, som två skepp, överlastade med dyrbara skatter. Såvida vi inte kraschade som två sketna hårddiskar. Lördagens input av upplevelser var... grandios. Till exempel förlorade vi oskulden i vårt första möte med Stilla Havet i Half Moon Bay. Det kändes heligt på något sätt; som om en miljard Susenatomer lösgjorde sig, när jag doppade tårna, och med ljusets hastighet spred sig genom den ogreppbart ofantliga vattenmassan och förenade mig med resten av världen: Kina, Australien... (California is starting to get at me; I´m becoming betänkligt flummig).

Fast havet var inte särskilt pacific, det röt och stegrade sig så att man instinktivt tog några steg bakåt. Några som däremot inte fegade ur var några slags grå måsar. De flög på rad, lågt över vattnet och väjde inte fast vattnet sköt upp och stod som en fond tätt utmed deras flyktväg. Inte förrän vågen började kröka sig så där surfigt, och hotade svälja djuren, girade de blixsnabbt uppåt och fintade därmed det rasande elementet. Häftigt.

Lite fint var det med alla andra människor som också sökt sig ned till beachen, bara för att stå där och titta på havet; längtan till och fascinationen för havet är helt klart universell.

Det var utmed highway 1 körde. Att ta sig dit var lite trixigt, eftersom vi inte vill freewaya hela vägen, men värt besväret. Vi åkte kringelikrokiga småvägar, genom något som bara måste ha varit ett mer genuint Amerika med små gårdar och stora gårdar, som lockade med självplock av

Good enough for ya, Pacific?

organic strawberries och försäljning av pumpor och majs. Locket för öronen indikerade allt högre höjder, vägen smalnade, skogar med enorma träd välvde sig över oss (kändes det som i alla fall) och John Bauer kan ta sig i arslet. Så plötsligt öppnade sig landskapet med vilsmid utsikt över böljande dalar och skogsbeklädda stup där dimsjok hängde i trasor här och var – som en plundrad julgran med rester av glitter kvar.

Den upplevelsen och själva åkandet utmed kusten var den stora behållningen. Målet för resan, Monterey, var däremot mer som Golden Gate; myten, känslan och ryktet är många gånger större än verkligheten. Förlåt, Steinbeck!

Vaknade vid lunch i dag med en känsla av att vara bakis. Men gårdagen var väl ett slags fylla, så det kanske inte är så konstigt. Ett par rejäla hamburgare och en match beachvolleyboll med våra fellow fellows sparkade liv i mig i alla fall. Av bara farten började jag i dag tycka att de sjukligt entusiastiskt och sociala amerikanska fellowsarna börjar få något sympatiskt över sig (eller är det jag som förändras?) – det gick så långt att jag utan större vedermödor lyckades uthärda storebroriga och alltid putslustiga och jättejätteduktiga Newsweek-Erics korrigerande instruktioner på vbollplanen. After all, visade han sig ju bara vara en teoretiker. Så fort bollen kom hans väg, fuckade han upp alltihop. Ja, ja – we´re only humans. Eric också, antagligen.

Söndagsaftonen har varit förtrollande: ljummen, och rosaorange på ena himmelshalvan, fullmåne och en och annan stjärna – eller om det var ett av alla passagerarplan, heading for SF International airport – på den andra. Och palmernas och de ståtliga universitetsbyggnadernas silhuetter avtecknade sig så vackert medan jag och Anders cyklade runt på campus för att försäkra oss om vart vi ska imorgon: School´s in!

Ja, vi körde alltså bil igår, till kusten. Det var verkligen befriande att äntligen komma loss ur Stanfords välmående och sövande hägn. Att trycka gasen i botten och lämna allt bakom sig, mot havet. Tre veckors ackumulation. Tre veckor av väntan och hänsyn och tröstlöst cyklande (ibland med hjälm, ibland utan hjälm). Och så var det där: havet! Precis som på Louvren. För att ta sig dit var vi tvungna att passera bergen, så det gjorde vi. En mur som skilde oss från den verkliga världen. Med hjälp av countrymusik och en kraftig V:6a (enligt Gabor Vajda – bilskojare och hacker från Budapest – skall

Bergen till vänster, havet till höger. Ronnie is doing just fine.

Chevrolet Malibu husera en sådan under hooden) åkte vi genom ett landskap som fick mig att tänka på Dalsland, men också Provence, (och för all del också på Toscana): höga berg, böljande fält, skog, små hus, stora hus, och väldigt serpentiniga vägar.

Jag var "Ronnie, Ronnie" igen, och Susen var min musa med motorolja i blick. Ibland var det så vackert att vi var tvungna att stanna och gå ut och titta, andlöst. Och åtminstone jag tänkte: fan, vi är i Kalifornien nu! Det här är inte Täby. Och när vi sedan kom till Havet brast det för oss båda. Där nere låg ju faktiskt Stilla havet, fast det var inte stilla, så klart. Det var surfingläge och jag tyckte att jag såg Chris Isaak pröva sin nya surfingbräda på ett ställe, och på ett annat ställe såg jag några sköna dudes som kom ridande på livs levande hästar. Stranden som torg! Bara i Kalifornien. Och Susen tittade på fåglar som vanligt. Jag förstår inte hennes fascination för djur, fast hon förstår å andra sidan inte min för människor, så det jämnar väl ut sig. Efter första stoppet körde vi vidare utmed Motorväg nr 1 och den var verkligen så hisnande vacker som bl a Petter och Ninna Nilsson (kända Bromma-profiler) hade sagt.

Och vi cruisade och cruisade, och ingenting kunde stoppa oss, och ingenting stoppade oss. Vi kom till Monterey vid 6 PM och kände att "hey, vad är det här?" Monterey var faktiskt inte så märkvärdigt. Det var Vattenfestivalen på Skansen upphöjt till Amerikanska minus Tjock-Steffe.

Valfläsk – nej tack!

Inte helt lätt att ta till sig alltså, men vi gjorde vad vi kunde och åt en inspirerad junkfood middag några kilometer från Cannery Row (som vi lyckades missa, liksom den årliga jazzfestivalen!). Sen när det blev mörkt åkte vi hem. Det var spännande att köra i det Kaliforniska mörkret, som inträder cirka 7:30 PM. Det går fort, det är många filer, och det är väldigt många vägar att välja. Men eftersom jag är en gammal yrkeschaufför och Susen är en excellent kartläsare lyckades vi ta oss hem till OS-byn igen vid pass 9 PM. Vi persade alltså!

...och inte fick Susen klappa sälar heller.

När vi kom hem fick vi den geniala idén att ta bilen och storhandla på Safeway (open 24-7). Redan samma kväll. Så då gjorde vi det. Och plötsligt var vi de där lyckade medelklassamerikanerna som tar Chevan till supermarketen och storhandlar (låt vara att det var kl 10 PM lördag). Och det kändes ganska bra, även om jag inte kan vänja mig vid att det är så förbannat dyrt att handla mat här. Sedan när vi lämnade matpalatset, $120 fattigare (vi hade blivit ytterligare $16 fattigare om inte Susen hade sitt Safeway club card med sig), kände jag mig som en äkta amerikanare, som med hjälp av en enkel touch på bilnyckeln öppnar bildörrarna från very lång distans.

Det enda jobbiga den där kvällen var den svarta tiggaren som satt precis vid utgången av Safeway och på en skylt påstod att han var bostadslös och utan pengar. Han tittade på oss, bedjande. Jag tittade på honom, undvikande. Jag fortsatte mot bilen och tänkte att det jag gör här i Kalifornien är på något sätt viktigt. Och det sa jag sedan till mig själv, over and over again, hela vägen hem till c/o Tobias Wolff. Till slut släppte jag det så klart, men det är lite jobbigt ibland,

Sjön suger!

den här lyxtillvaron. Som en liten sten i skon, eller en som liten böld i stjärten, skaver det. Men va fan, det finns faktiskt de som har det ännu bättre! (Har jag hört.)

Och nu: filmtajm! Kolla in när Anders och Susen hälsar på Stilla havet!