Lyckan tänder en i sänder

Anders – som är konstnär – har i dag kastats mellan despair och kreativ lycka. Vad gör han här, och varför? Jag, som också tvivlar kraftigt på vad jag håller på med, är kanske lite mer solutionminded (eller är det bara en omskrivning för självgod?). Därför företog jag en undersökning under den informella mottagning som universitetet hade anordnat i afton. Tillställningen var ett mingel i svalkan under träden i Dohrmanns Grove, för att välkomna bland andra oss Knight fellows (spouses and partners inte att förglömma).

You will
live long
and enjoy life

I Susens fortune cookie i dag.

I alla fall. Min fråga löd: "Befinner du dig just nu i kris?" Bronx-Helen svarade "I experience several crises everyday. You gotta be more specific." Och då var jag det. Vad jag ville veta, var om andra kände som jag och Anders (se föregående inlägg om du orkar med en mäktig dos navelskådning). Och det utvecklade sig till rena terapisamtalen. Tvekan, ångest, dubier och osäkerhet ... det var ingen hejd på det lyxelände som den här lyckade skaran genomgår just nu till följd av de studieval de gjort: Ska Paul välja segling, surfning eller bergsklättring? Ska hans fru Becky lyckas kvala in i universitetskören? Du kanske tror att jag skämtar? Det gör jag inte. Bara för att det är värsta räkmackan här, ska du inte tro att det är så himla lätt.

Smile and
extend the hand
of friendship
Anders var inte helt nöjd med sin lyckokaka...

Inte ens Huda från Bagdad, som är här för att studera så att hon kan vara till nytta för sitt land (varför blir jag avundsjuk när jag hör sånt? Vill jag att Sverige ska vara i inbördeskrig?) var helt säker på att hon valt rätt. Fast hon kanske bara var hungrig, det är ju ramadan nu.

Men, kontentan är i alla fall: aldrig får man vara unik. Ibland, som nu, tackar jag Gud för det.

Vi fick träffa vår landlord där i gläntan också. Det är ju annars inte så ofta så att det stör. Mr kortbyxa hade svidat om till slacks och var riktigt stilig. Han kramade om mig och Anders till de övrigas stora begeistring. Fast den avtog förstås – begeistringen alltså – när de insåg vilket slags relation vi egentligen har till den berömde författaren.

Tomorrow's
happiness
begins today
...så han tog en ny.

Förutom att Anders fick diskutera pros and cons regarding Richard Ford med landlord Wolff, så blev det tillfälle att reda ut en incident nyligen: det var sent en kväll. Vi satt här i sommarstugan och multitaskade (som det så modernt heter om ungdomar som på ett adhd-aktigt sätt mediekonsumerar). Det vill säga, vi kollade på tv, skrev på datorn och lyssnade på musik samtidigt. Plötsligt knackade det på dörren. Det var Tobias som försökte sova men tyckte vi var för högljudda. Piiiiinigt! Nu har vi också fått veta, lite så där by the way, att Tobbe och hans vackra men tvångsmässigt kunskapsinhämtande fru (inne på sin tredje master) har sitt sovrum ovanför vårt. Så det är nog bäst att vi drar ner på en annan sorts volym också – nodge, nodge!

Och nu, something completely different: pinyin!
Ni hao, ma?
Wo hen hao, ni ne?
Je hen hao.

Fyra timmar har det tagit att pränta in: "hur mår du? jag mår bra, och du? jag mår också bra." Bara så att ni vet. Som sagt: vad fan håller jag på med?

– Ja, inte vet jag, svarar Olzon. Som inte heller vet vad han sysslar med här i Kalifornien. Suttit och plitat på en engelskläxa med en iver och intensitet som är helt obegriplig (och fullständigt omotiverad). Jag får inget betyg, jag får ingen cred, ändå sitter jag och gör mig till för en lärare som kunde varit min kollega. Fåfänga, denna fruktansvärda sjuka som driver mänskligheten vidare. Jag vill att magistern i morgon skall säga: "look at this Swedish guy's text, isn't it a masterpiece." And so on, the story of my life. Vill vara i solen, är i solen, men vill vara ännu mera i solen, och framför allt: det skall vara en annan sol.





Tillräckligt med sol på Lathrop Drive?