Pappa VILL ha bil och döda ALLA frisörer

Nu har amerikansk byråkrati kopplat greppet om oss på allvar. Det är inte bara Homeland Security som tjafsar om Anders visum. Även Skatteverket IRS är efter oss. Om vi inte fyller i blankett W-8 alternativt WDH-947, eftersom vi inte har något TIN (Tax Identification Number), väntar straffavgift och utbliven ränta på sparkontot i Wells Fargo. Men eftersom man inte kan få något TIN förrän man har ett SSN så åkte vi till Social Security Number-kontoret i Mountain View i dag. Jag hade noga dessförinnan förhört mig om vilka dokument jag skulle ha med mig, för det är ingen fun ride dit, precis. Men det fattar ju vem som helst, att den pappershögen inte räckte. Man måste ju ha ett DS-2019 också dårå så klart! Jahaa-a-da.

Så det var bara att drypa av och nöta lilla birkenstocksulan mot betongen på El Camino Real. Pappa Solsting och Mamma Hotpants gick och gick längs Kaliforniens motsvarighet till Bagarmossens Byälvsvägen upphöjd i Tjock-Steffe. Highway-damm och sexfiligt bilsvisch och hela baletten.

Till sist kom vi till San Antonio, där matpriserna är drägliga, och försökte bunkra upp. Vid utgången stötte vi på några fellows som gjort detsamma. Då plötsligt hände det: skammen drabbade oss med full kraft. Vi skämdes – över att inte ha bil. Vi sa inget, försökte bara se ut som bilägare. Jag vet inte om våra fellow fellows gick på det, men vi vandrade så långt vi kunde över parkeringshavet innan vi grabbade kassarna ur vagnen och vinglade iväg mot busshållplatsen. Att åka buss är i bästa fall ett statement och under alla omständigheter ett stigma. Bussarna är förvisso fina och kommer hyfsat regelbundet men det är bara latinos och svarta som åker. Och de bara sitter där ihopsjunkna och med spända ansikten fast de sover, de är så trötta efter att ha tjänat alla Tjock-Steffar hela långa dagen. Det är, med andra ord, något fel och misslyckat med den som åker kollektivt.

Och varför har vi inte skaffat bil ännu? Vi har ju varit i det här jävla landet i snart tre veckor nu. Tja, fråga Susen. Det är hon som sitter på pengarna och den som planerar och ordnar och ställer. Själv är jag bara spouse/partner och behöver inte bekymra mig om något social security number, för jag får ändå inget sådant, vilket kan kännas en aning förnedrande. (Fråga mig inte varför – men jag vill OCKSÅ vara med i rullorna.) Så därför vill jag åtminstone ha en bil att köra med på El Camino Real. Jag är ju för helvete en gammal taxichaufför, med

Mäh! Gu! Vaälemäla, Andörs!?!?!?

allt vad det innebär. Och kanske att dagens helvetesvandring med oförättat ärende fungerade som väckarklocka för fröken Schultz. Hon såg i alla fall betänkligt tagen ut i slutet av vandringen, och när jag sedan skulle ta några vackra bilder på henne på bussen fick hon spelet. Så jag har nu ganska gott hopp om att vi snart har en fullvuxen amerikanare utanför garageinfarten, och att vi snart också har gått upp rejält i vikt (vilket för övrigt även Tjock-Steffe gjorde, innan han krockade sin Ferrari på El Camino Real och hamnade på löpsedlarna och i finkan).

Jag vill inte längre vara dum nordbo som trotsar de amerikanska grundlagarna – jag vill smälta in och bli en riktig amerikan. Som första steg har jag klipppt mig, och som andra steg har jag tänkt att skaffa social security number (på något sätt borde det väl gå tycker jag). Jag vill ha en bil! Och så vill jag att saker och ting kommer igång här i Silicon Valley. Men enligt senaste rapporten så börjar kurserna 24 September. Jag skall läsa tennis, Philosophy, English och History. Tillsammans med 19-åriga brats och birds. Livet är egendomligt – men skönt. Ibland.

Det var någon som i en sur kommmentar tyckte att jag och Susen verkade vara några slags utlandssvenskar, som typ levde gott på svenska skattepengar. Ja, än sen då? Något fel? Vi kan väl inte rå för att vi har haft tur. Och lite har vi ju kämpat också. I alla fall Susen.