El Camino Real

I dag har det varit cable-guy-festival här: först kom telefon-cable-guyen. Han upptäckte på sin work order att vi visst skulle ha en kabelbox till tv-n också. Så, när han fixat telefonen sa han att han måste byta vårt internetmodem men att det inte var någon fara eftersom han nu ordnat så att en annan snubbe – en box-cabel-guy – inom kort skulle infinna sig med en tv-låda till vilken det nya modemet kunde anslutas. Och sedan skulle allting fungera så bra. Telefon-cabel-guyen gick. Box-cabel-guyen – som var två stycken – kom. De var reconquistas (många latinos här, Kalifornien var ju mexikanskt en gång i tiden) – såvida de inte var "espaldas muchadas". Det betyder "blöta ryggar" och är slang för illegala immigranter. Uttrycket syftar på dem som

Anders var borta JÄTTELÄNGE i dag.

simmat över Rio Grande för att ta sig till USA.
I alla fall, de kopplade in tv-lådan, sa hasta la vista och drog.
Sedan funkade inte internet ändå. Det var bara att ringa 1-888-COMCAST och sitta en halvtimme med deras support-cable-guy (som var en tjej, men tjejer är ju också guys) – precis som i Sverige alltså.
Resultat: internet är igång igen. Telefonen funkar, förutom att det inte hörs när det ringer. Tv-lådan funkar också, fast är inställd på spanska. Den visade sig vara en on-demand-apparat, som vi fått "gratis".
Jag vet inte exakt på vilket vis jag är lurad, men det lär väl framgå så småningom.

Sing Halleluja! För nu har jag gjort ett schema – i excel (ja, jag är outhärdlig). Går allt som det ska blir det: kinesiska, kickboxning, samt konflikthantering och förhandling på Graduate School of Business. Men det är många turer kvar innan allt kan spikas. Dessutom förväntas man ägna sig åt "class shopping" varje quarters första två veckor – dvs hoppa på och av – samt på (och av. Och på). Det är ju bra, men det innebär ju samtidigt att man måste engagera sig så in i helvete.

Kom att tänka på att det är anmärkningsvärt många av fellowsarna m fl osv som tänker ta klasser i – simning! Jag inser att det är mycket man tar för givet. Till exempel att alla kan simma. Eller cykla - det är inte alla som kan det heller. Stanford är ju osedvanligt bike-vänligt, med amerikanska mått mätt, och eftersom det vittfamnande campus samtidigt är svinig dyrt att bilparkera på, är hoj idealiskt. Att promenera är inte heller så dumt, det är många vackra gångarkader här à la spansk förebild. Men 400-pounds-Andrea, som Anders tidigare nämnt, kan inte gå. Hennes knän orkar inte, så nu har hon hyrt en cykel men ojar sig över att hon inte cyklat sedan hon var barn. Hon tycker att det känns ostadigt och farligt. Exotiskt.

Taikon-varning är utfärdad för morgondagen. Alla fellows spouses and partners and all deras kids ska vallas per chartrad buss i San Francisco. Med risk för att man efter det är helt slut och därmed inte orkar blogga, vill jag därför redan nu kungöra att världens bästa och vackraste människa: Pysse Amanda Isabel Mercedes fyller år imorgon måndag. HURRA för dig, syrran! Och ett tips till er andra när ni mejlar och grattar: försök i samband med det lista ut när hon har sitt traditionella, beryktade födelsedagskalas med discokula och skitmycket sprit. Det brukar sluta med att hyresjouren knackar på - jätteroligt, varje gång! Här är mejladressen:

Födelsedagssyrra.

amanda.schultz@utbildning.stockholm.se


Olzon har varit ute och gått igen. För vad kan en poor partner göra i sleepy Palo Alto Town, except for walking in shiny shiny Birkenstock of leather. Lämnade cykeln (och hjälmen) hemma för att till fots utforska omgivningarna (istället för att tillsammans med Susen sitta och välja kurser på Stanford University). Jag var så rastlös, och jag kände att jag inte klarade en cable-guy till. Så jag gick och gick och gick och gick, på en fyrfilig liten motortrafikled, El Camino Real, som man omöjligt ska missa om man vill ta sig fram här i The Bay Area. Jag skulle till San Antonio shoppingcenter. Jag hade hört att man skulle kunna fynda där, och så var jag lite nyfiken på hur det skulle kännas att var fotgängare à la hardcore i USA. Och visst, det kändes bra, första timmen.

Kungsleden.

Intressanta impressioner med sociologiska undertexter och en sorts otäck närvaro som liksom bara var för mycket: ljudet från personbilar och lastbilar, neonskyltar i solsken, Holiday in, 7-Eleven, Burger King, The Shack, och miljoner mera av multinationellt skit och helvete.

Och jag fortsatte att gå. Jag hade ju bestämt mig för att återse USA:s eget EPA/Åhléns/Överskottslagret: SEARS – som jag sedan min förra Amerikatour för tio år sedan har ett osunt kärleksförhållande till. Jag hade, innan jag återsåg varuhuset, ett vagt minne av att man skulle kunna hitta snygga amerikanska baskläder på nämnda varuhus. SEARS, tänkte jag drömmande, och såg framför mig hur jag äntligen kunde klä mig som en Redneck utan att skämmas för mina politiska åsikter (jag vet att det här är rörigt, men min Amerikavurm är gammal och ingrodd och vet inga gränser). Men jag såg inget SEARS. Jag såg bara en Car Wash där flitiga latinos tvättade de vitas bilar. El Camino Real, tänkte jag, hur lång är du?*
Och vad gör du med mig? Varför kan jag inte bara få återse mitt kära gamla varuhus igen, och sen är det bra med det?

Var ras på sin plats.

Men nej då – jag skulle härdas i några miles till. Så enkelt skall det inte vara att trotsa de kulturella koderna by walking in shiny, shiny sandaler of Birkenstock!

Men lön för mödan och skam den som ger sig, och så vidare (två miles). Där har vi ju det! Bilden/metaforen/emblemet för dagen: SEARS.
Så ståtligt! Så vackert! Så enkelt! Bara en vit kvadratisk byggnad, likt en gigantisk bungalow utkastad på en överdimensionerad parkeringsplats, några fina palmer, och bilar, och så alla människor som vill äga och ha och konsumera. Jag ryser i historisk presens och äntrar äntligen palatset. Och blir så klart hopplöst besviken.
Hur kan minnet vara så ondskefullt? Och bedrägligt? Fräckt, rent ut sagt! Här går man i närmare i en mil på en tröstlös highway och vad finner man? Ingenting, av värde. Trist, skit, piss, värre än EPA. Men – inte ville jag komma tillbaka tomhänt till mamma Susen och hennes kabelkillar, så jag handlade ett par billiga Hanes t-shirts och tyckte faktiskt att jag gjorde ett litet kap ($7). Tills jag kom hem och upptäckte att de innehöll hela 25% polyester vilket gör att jag nu undrar i vilken återvinningslåda jag skall placerad dem. (Tipsa gärna)

Jävla svikare!

Jaha, det var den dagen det. Efter VästgötaSEARS så återvände jag till El Camino Real igen och satte mig ner på en busshållplats och väntade i en halvtimme på en buss som tog mig till SUV-centret igen. Och när jag äntligen hade kommit hem så var Susen så där konstigt hemlighetsfull som hon alltid är när hantverkare har varit och hälsat på, hon såg liksom mätt ut på något sätt.
Men va fan, jag tycker inte att man ska rota i varandras inre liv. Det blir nog bäst så. Och nu ska pappa våldta mamma! Han ska ha sina Fristads på sig och en arbetshjälm (cykelhjälm får det bli), och den nya remote controlern som den där cable-guyen redan verkar ha touchat väldigt mycket. Ja, life goes on. "Today I started loving her again!"/Tjock-Steffe


*El Camino Real ("den kungliga vägen") anlades ursprungligen 1769 av Fader Junípero Serra (som för övrigt är namnet på en annan highway nära oss) för att förbinda Sonoma i norr med San Diego i söder.