We´re gonna make you SWEAT

I dag har det varit skolstart på riktigt. Iklädd min finaste Ralph Lauren-skjorta cyklade jag ner till History Corner för att höra Pulitzervinnaren Mr J Rakove prata om amerikansk historia från kolonialtid till nutid. Salen var fullsatt med till synes hungriga och till synes mycket unga Freshmen (första året på College) och Softmores (andra året på College) från hela USA. Jag lyckades pressa mig in mellan två Freshmen på den tredje raden och de såg bägge två livrädda och frågande ut – men efter att ha presenterat mig som Knightfellow lugnade de sig och satt sedan och lyssnade och antecknade allt vad professorn hade att säga. Det

Main quad. Skolsalarna ligger inne i gångarkaderna. Fint, va?

kändes onekligen märkligt att vara tillbaka i en föreläsningssal igen. Professor Rakove pratade en ganska otydlig engelska (american english), tyckte åtminstone jag, och jag missade nog några poänger som alla utom jag skrattade åt. Men jag tror nog ändå att det kan bli intressant att följa hans föreläsningar.

Efter Historia var det dags för tennisklassen, intermediate level. Här var den stora frågan naturligtvis om det var rätt nivå för Olzon. Tennisklasserna hålls på den utmärkta Taube (ja, faktiskt) Tennis Stadium. Tennisläraren var en stenhård kalifornientyp som var ny på Stanford och hade spelat professionell tennis i tio år, men som den första lektionen inte bemödade sig att göra mer än att säga: "Guys, have fun out there!" Vi var tre guys and fyra girls, men i det knäppa USA är ju alla guys. Hemskt är detta hopplösa utarmande av det engelska språket, men inte mycket att göra åt. Hur som helst: vi delades upp som om vi vore på en skolgård och jag spelade med Ilya (amerikansk junior (tredje året på College) med ryskt påbrå), som visade sig hålla ungefär samma nivå som jag. Kul att spela och stekande hett, ty det är ju bara den 24 september gudbevars.

Olzon är på banan igen.

Sedan var det, efter en långlunch på Hewlett-Packard-institutet (mitt emot William Gates building), time för Creative Writing, beginners class. Detta var sublimt. Här satt jag med 17 ynglingar som kunde vara mina elever och pratade fiction writing. Läraren var en snaidig San Francisco-typ som var very kind och förstående. Vi fick alla säga vad vi hette och berätta något lite om vår bakgrund. På engelska förstås, och alla med ett litet försök att verka spännande och speciella. Därefter kom vi att prata om fiction contra nonfiction. Och så delades det ut homework och hårda ord om hur viktigt det är att komma i tid och ge allt!

En dag i Anders Olzons liv, som student. Igen. Jag vet inte om jag kommer att palla det här Freshman-livet, men jag ska i alla fall försöka. Det sa jag till läraren, och han log och trodde nog att det skulle gå bra och att jag inte skulle underestimera min engelska, etc, etc, på amerikaners vis. Där är de bra, amerikanerna, de har inga överjag eller Jante-idéer. De börjar i en tennisklass på medelsvår nivå och är hopplöst dåliga, men tycker ändå att "det gick ju jävligt bra det här." Någonting att lära för en kronisk neggare och pessimist (och dålig förlorare). So long, kids!

Ja, i dag var det playa-väder igen. Men vem vågade tänka på sol och sköna bad, när den förment lilla och späda Zeng Laoshi (=professor Zeng) noggrant väntade tills alla satt ner, dörren var ordentligt stängd om oss och det därmed var för sent att fly i skräck. Då avslöjade Laoshi-skan att hon egentligen är en drake. Det är penalties hit och betygsavdrag dit – samt kanske smisk och lindade fötter också – som väntar den som inte lär sig rynka ansiktet på rätt sätt för att få till ett nasalt "ü", inte gör alla läxor inklusive lyssningsövningar på webben varje dag och är frånvarande mer än fem gånger. Som frånvaro räknas även 10 minuters för sen ankomst.

Så nu är jag så där trött igen. Varför har jag valt kinesiska? Vad säger mina val av kurser om mig över huvud taget? Nej, jag vill inte veta. Men gör jag det jag vill göra, eller vad jag tror kan vara nyttigt? Går det att kväva den svagt skavande misstanken att jag självbedrar mig när jag påstår att de båda sammanfaller – nyttan och nöjet, alltså? Är jag bara feg och lat, fast på ett skruvat sätt så att jag måste jobba livet ur mig för att slippa inse sanna fakta? Att det egentligen inte kommer att bli roligt alls, utan att jag gör allt

Sid TRE i textboken. Varför?..

det här för att det kanske höjer mitt objektiva värde? Jag orkar inte veta det. Så jag försöker tänkta positivt på ett strutsartat vis i stället: är det så att jag slösar bort mitt stipendium på en massa onödiga nyttigheter, får jag väl söka ett nytt stipendium, sen igen. Och då, DÅ – ska jag förverkliga MIG.

Och inte ska man väl deppa ihop så här efter första dan? Vi har ju två härliga veckor av class-shopping framför oss. Det är bara att hoppa av. Fast vad ska man göra då? Då stundar ju ännu en runda våndor med existentiella obehagligheter som man måste ta itu med: "vem är jag?", "vart är jag på väg?", "varför då?". Nej, bättre att axla oket och låtsas att allt är hugget i sten. Nu kör vi!

Dessutom verkar den multidisciplinära lecture-serien "Democracy, development and the rule of law" bli en höjdare med en och annan hot shot vid pulpeten (yet to be determined, i och för sig, men ändå). Och blir den inte en höjdare kan man ju ta sig en liten lur, utan att det märks; skulle tro att vi var 200 personer i föreläsningssalen i dag.

Ett av flera helt vanliga studenthem. Notera studenternas bilar.

Decision making in organizations var inte heller så dum. Vi kastades genast in i grupparbeten där vi skulle föreställa oss att vi var ett jaktlag som kraschat vår SUV i en snöstorm in the middle of nowhere och nu fick vi en lista där vi skulle rangordna 15 grejer som vi trodde var nödvändiga för att vi skulle klara oss. Sophomore-killen från Texas i min grupp blev skitsur när vi andra inte höll med honom om att "shotgun" var priogrej nummer 1. Men det var väl också det enda val vi gjorde som stämde överens med överlevnadsexperternas facit, som vi fick i slutet av lektionen. På första plats kom "kniv". Med den ska man skära sönder sätena, riva ur stoppningen och fylla kläderna med, som isolering. "Solglasögon" som vi förkastat, kom på plats nummer 5 enligt experterna. Och "karta" och "kompass" som de flesta rankat högt, ska man göra så här med: Kartan ska man använda som fnöske för att göra upp tre eldar runt bilen (=internationell SOS-signalering) och kompassen ska man krossa så att ingen frestas att ge sig ut och gå. För då dör man; man fryser ihjäl i sin egen svett.

Har ont i nacken efter volleybollen igår. Kroppen blev väl chockad av all plötslig ansträngning efter en månad utan träning. Så jag tror jag ska gå till vårt lyxgym imorgon.

Till dess: Ni Hao!