Gruppförtryck och jordbävningar - så funkar det!

När jag var liten, sa mamma Grethel till mig: "man får inte gå och lägga sig förrän man lärt sig något nytt". Med det mottot kan jag snart sova dygnet runt. Till exempel har jag just lärt mig att massage här heter "Swedish massage". Inget äckelpäckel, alltså. Det bara heter så. Swedish massage.

Rätt mycket om quake-emergency har jag också lärt mig i dag. Vi befinner oss ju på ett sånt ställe. Det hade jag glömt. Vi bor mitt på en geologisk jättdragkedja som kan öppnas när som helst. Fast egentligen är det mer som en jätte-shaker; det där med att marken öppnar sig och sväljer sina offer är visst inte sant. Men så här tacklar man jordbävningar:
* Identify potential hazards in your home and fix them. Inga tunga tavlor ovanför sängen, alltså.
* Create a disaster-preparedness plan. ??? Vette sjutton vad det betyder. Men om det går ut på att man ska gå runt och oroa sig, säger jag "check!"
* Create disaster kits. Man ska lägga skor, ficklampa och en flaska vatten i en plastpåse och knyta fast den under främre sängbenet. Okej...
* Identify your building's potential weaknesses and begin to fix them. Kortbyxan Wolff! Lägg ned pennan och kom hit!
* Protect yourself during earthquake shaking. Fort, fort - in under stundom! Ett bord! Eller nåt! Glöm inte att dra en filt över dig.
* When safe, continue to follow your disaster-preparedness plan. Den kanske man också ska ha i påsen, då...


Jag har också insett att det är no chance in hell att jag kommer att kunna hålla vikten här; bjudluncherna, som det blivit en hel del av den här veckan, består för det mesta av salladsblad. Och det är ju bra. Om det inte vore för att man förväntas knapra i sig chips tillsammans med dem. Och är det inte chips, så är det muffins och kakor som väger flera kilo styck. Fast det är i alla fall gratis. Det är ju inte så dumt. Imorgon ska vi förresten träffa vår språk-coach, Kit Miller. Hon bakar jämt och ständigt. Den här gången blir det visst nåt med choklad. Det är bara att gapa och svälja.

Dagens stora behållning, apropå mat, var lunchen i det gröna (eller snarare gula, det är ju höst på gång även här fast den är varm) med inbjudna före detta felllows och spouses/partners. De delade frikostigt och underhållande med sig av goda råd och av misstag de tyckte att de gjort under sitt Fellowship-år (plugga för mycket och roa sig för lite; satsa för mycket på vad man tror kan vara nyttigt för arbetsgivaren i stället för att följa sitt sanna inre). Paradoxalt nog fick det mig att känna att jag vill satsa ännu hårdare. Resten av eftermiddagen ägnade jag därför åt att en gång för alla ta itu med att navigera den här härvan av möjligheter som är Stanford University; jag tror att jag nu har kommit på ett bra sätt att

Pris: 4 freakin' $$$$. Att åtminstone försöka vara
lite nyttig här är inte bra för ekonomin. Fat'n'suga rule!

kryssa mig fram bland alla research centers, kurser, brown bag seminars, konferenser och fan vet allt där det kan dölja sig åtråvärd kunskap.

En i panelen av former fellows var Elizabeth Weise. Hon är vetenskapsreporter på USA Today i San Francisco och... pratar perfekt svenska! Outrouligt (hon bodde två år i Lund).

Alla säger att det här året kommer att "change our lives". Vadå?! Hurdå?! undrar man oroligt, tills man inser att förändringarna smyger sig på en lite så där omärkligt. Åtminstone smyger de sig på somliga andra här; sig själv är det ju inte så lätt att få syn på. Anders, däremot, han förändras som bara den: han har cykelhjälm, han har inte snusat på fyra dagar och dessutom har han lovat att följa med mig till lyxgymmet här på campus, så fort alla små åkommor läkt (se bland annat stjärttraumat för ett eller två inlägg sedan).


Är det bra? Fråga honom. Min gissning är att det är svårt. Det kan inte vara lätt att plötsligt bli sund och lycklig (jag är medveten om att man kan läsa in en inte oansenlig mängd outhärdlig självgodhet från min sida här, men... äh, se

På vissa områden är Anders precis som förr (praise the Lord!)

hans egen utläggning nedan). Själv snusar jag så det står härliga till, hetsar, organiserar och städar - som vanligt, alltså. Möjligen har jag taggat ner vad gäller hetsandet. Fast det kanske bara beror på att jag börjar greppa hur saker funkar här.
Kanske är det så, vi får se!

Till sist: vad roligt att ni tittar in här ibland, att ni inte alldeles glömt bort oss. För vi har verkligen inte glömt bort er.



I dag har jag varit i skolan igen. Och tur var väl det. För man avviker inte från gruppen-gänget-klassen, bara så där, här på Stanford - blickarna var mörka och dömande, särskilt från flera av de amerikanska fellowsarna och deras partners och spouses, när jag gled ner i fellow partner-loungen i dag jävligt tidigt på morgonen. Stämningen kändes

Jag använder inte alls cykelhjälm!

nästan lite hotfull - men jag stålsatte mig och ursäktade mig och sa att jag hade varit sjuk, vilket ju faktiskt delvis stämde.

Det är för övrigt ganska spännande det här med gruppdynamik (jag tänker då inte enbart på min tid som rockmusiker). Ca 40 st medelålders i normala fall högpresterande personer beter sig plötsligt som 40 st medelålders barn eller tonåringar (utom jag då förstås...). Det är dåliga vitsar och dumma frågor, det är tissel och tassel - och vem är ledare? Och vem är hackkyckling? Är det 400 pounds kilo tunga Andrea? Eller är det måhända tunnhårige och välvillige ledarskribenten Rick ifrån Oregon? Svårt att säga så klart - men som utomstående betraktare är det spännande att följa rörelserna i gruppen. För mig är det så länge sedan jag hade ett "steady job" på en större arbetsplats att den här typen av funderingar och tankar känns märkvärdigt fräscha och nya. Och jag satt där i skinnfåtöljen och ställde mig frågan: skulle även Horace Engdahl förvandlas till en finnig tonåring om han vore en av "the fellows"? Tål att tänka på va? Skulle han också skämta tvångsmässigt? Skulle han också klappa händerna efter varje inlägg - hur ointressant det än var? Förmodligen skulle han det. Men skulle jag det? Ja, tyvärr. Jag skulle det. Jag har redan gjort det flera gånger. Utan att jag menade det så klart - men det är det som är poängen. I gruppen underordnas individen, och det är vidrigt, men nödvändigt, om man vill få ut något av vistelsen här på Stanford.

Jag har cyklat till San Francisco Bay i dag. Jag lyckades äntligen navigera mig ut från SUV-helvetet kring campus och hamnade plötsligt i något som kallas East Palo Alto; här var det plötsligt inte lika fancy och vitt som kring Stanford, här var bilarna billigare och människorna svartare i hyn. Jag åkte över en stadsgräns och allt var annorlunda - skumt! Till slut hamnade jag vid vattnet (då var jag tillbaka i det rika West Palo Alto igen) - här hade man ett naturskyddsområde och spänger och fågelskådarkikare och stora kartor över djurliv och växtliv och allt sådant STF-stuff som jag inte trodde man hade i det här knäppa landet. Men man lär sig varje dag - som Susen brukar säga. Men förändras? Skulle inte tro det!