Bara nio månader kvar

Det är varmt här i paradiset. Shorts, linne och flipflops – samt rullbräda om man är freshman – är dresscoden du jour. Över huvud taget har det här med vad man har på sig blivit en verklig non-issue; från att ha varit klädkåtast i Sickla, ständigt besatt av ängslan hur ditten eller datten ska kombineras och matchas, är det nu samma byxa och tröja som åker på flera dagar i sträck. I början värkte saknaden efter diverse handväskor, skor och klänningar – för att inte tala om jackan i lammskinn. Febriga dagdrömmar om i vilket förråd jag pulat in vad, vem som kan tänkas ha nyckeln dit och vem som skulle kunna var villig att försöka hitta skiten och vad det skulle kosta frakta hit den... allt sånt har bleknat nu. Det är inte mycket man behöver. Till och med jag börjar inse det. Ibland förvarnas vi om att det ena eller andra eventet är "slightly dressy", men amerikanernas uppfattning om vad det innebär skulle vara ett fall för vilken trend-akut som helst. Fast det kanske beror på att Stanford är ett coolt plejs, till skillnad från den ängsliga lilla ankdamm i fjärran nord där jag annars rör mig.

Miss Fitt anpassar sig.

Jag, Paul, John och Rick hälsade på Woods institute i dag. Vi hade alla nämnt i vår stipendieansökan att vi var intresserade av miljö och frågor kring den globala uppvärminngen (fast när chefen för institutet frågade lite mer specifikt vad det var vi ville veta mer om, kom jag inte ens ihåg vad jag skrivit i ansökan; det var väl nåt opportunistiskt som lät bra – a.k.a hit med stålarna, liksom). Vi fick förstås massor av tips på mindblowing snubbar och snubbor här på campus som vi kan få direkt-access till. Men den stora behållningen var att jag fick lära känna de andra tre fellowsarna lite bättre; de har hittills varit... inte mina hatobjekt, men... Ja, jag är fördomsfull och frossar gärna i nyanslösa omdömen om folk och de här tre har för mig verkligen personiferat stereotypamerikanen: stirrig blick, vansinnigt leende alternativt gapflabbande av outgrundliga anledningar och allt är så great och fantastic så man vill fekalkräkas i baseballkepsen på dem.
Men de börjar väl coola ner sig nu, och jag börjar anpassa mig. Naturligtvis är de också hur varmhjärtade och trevliga som helst - på riktigt. Jag tror vändningen kom när Paul, som skriver för

Testa dina fördomar: Vem är coole Gabor, fänrik Matthew och hysteriske Paul?

National Geographic, i dag för första gången varken svarade great eller fantastic när jag frågade hur det var. I stället sa han att han var förvirrad och att hans lärare var "jerks" och "dickheads". That´s my boy!

Vad förvirringen anbelangar, samt the "fatigue factor" – så bör bägge ha bedarrat lagom till Halloween. Så dags brukar alla fellows, spouses and partners ha fått kläm på, och accepterat, vad de håller på med. Och vi kommer inte att känna oss lika trötta längre. Det sa Jim igår. Och han lär väl veta; det här är hans 25:e år som Knight-chief.

Och nu! Breaking news från Anders "the Acer" Olzon:

Lyckligt utanför alla kotterier har jag i dag tillsammans med "Charterresans" second outlaw, Gabor Vajda från Budapest, (jag räknar naturligtvis mig själv till den första) köpt en oförskämt billig PC från Acer på varuhuset Best buy i utkanten av Palo Alto. Enligt Gabor, som förutom att kedjeröka och köra bil som en äkta balkanbo också är expert på datorer, skall det vara en prisvärd modell jag köpt. Vi får väl se. Än så länge känns den väldigt billig och plastig och alldeles för stor, men jag kanske vänjer mig så småningom (jag har haft den i fyra timmar). Det var hur som helst skönt att tillbringa några timmar med en fullständigt prestigelös och chosefri människa, och det visade sig att Gabor helt och fullt delar min otäcka drift att hitta fel hos allt och alla (utom hos mig själv).

Så där gick vi utmed motorvägen (Gabor väntar precis som jag och Susen med att köpa bil) och var rörande överens om hur allting "sucked" och om hur stupid and crazy den och den var. Undantaget oss själva så klart, och Susen förstås, och den och den och den och den – och till slut kom vi fram till att nästan alla i Knightfellow-gruppen faktiskt var rätt

Laptop-ägare.

trevliga (undantaget den lilla befälseleven Matthew förstås, som har Cornelisskägg och rakad skalle och är så tvångsmässigt trevlig och käck, att t o m en sådan person som Pekka Heino eller Sven Lindahl skulle verka arrogant och dryg vid Matthew's side). Men Campusmiljön, och färskingarna (förstaårsstudenterna) och detta att inte ha bil, och att det är så dyrt med försäkringar, och maten, och Palo Alto, i stort, och så vidare, och så vidare, suger fett! Vi hade en lång och givande promenad där vi jämförde varandras drogerfarenheter och skrivarmödor (Gabor är publicerad författare! Fast under pseudonym!!!). Och han rökte och jag snusade Onico. När vi sedan kom hem till Gabors garage drack vi några Budweiser och vi fortsatte att negga och "hänga" och bete oss som de omogna 40-åringar vi båda är. Nice!

Sedan cyklade jag hem till min flickvän som satt och pluggade kinesiska. Vi försökte omedelbart och med gemensamma krafter att koppla upp min nya laptop till nätet och misslyckades så klart. Men förutom den lilla missräkningen fungerar datorn hyggligt (förutom att tangentbordet naturligtvis saknar å,ä,ö). Och den kostade ju bara $700 – a Bargain! I synnerhet som jag betalade från mitt svenska konto och dollarn går ner. Jag menar, hallå!
Eller är jag lurad?