Morsan bara sover – men pappa är glad igen

Så har vi då hämtat ut vår amerikanare, en vit Chevrolet Malibu med skinande läderklädsel, automatväxel och en väldig massa hästar under huven (verkar det som åtminstone). Den spinner som en katt och lyder minsta vink från min sida. Höger, vänster, rakt fram. El Camino Real är en baggis numera – och Sears, it isn't that bad! Allt blir så mycket enklare, och roligare, om man har bil. I alla fall om man bor i USA.
Vi har visserligen inte kört mer än fem kilometer idag (från uthyrningsfirman på El Camino Real och straight hem); men det känns ändå som att vårt (mitt) liv har blivit oändligt mycket rikare (och viktigare) i samband med att jag fick de där nycklarna till Chevan. Och $50 a day är väl inte så mycket?

I morgon ska vi åka till kusten. Half Moon Bay, Monterey och kanske något annat spännande place utmed den omtalat vackra vägen nr 1 som slickar Stilla havets kust från San Francisco till LA. Om det nu inte blir åska och dåligt väder, som de har hotat med i flera dagar, för då åker vi norrut och provar vin och leker "Sideways". Oändliga möjligheter sålunda – om man har bil! Och vi har bil. Om så bara för en helg.

Annars då? Jo för fan. Jag undrar fortfarande vem Bengt-Åke är. Och jag snusar inte. Och jag blir inte bättre i engelska. Men sämre på svenska. Jag längtar efter mina Carlson-högtalare och min gröna militärjacka. Jag längtar också (ibland) efter att dricka fin-öl på Söders hjärta med mina Dude-polare där hemma. Jag ser verkligen fram emot att spela tennis på måndag på Taube
Lördagens plan A.

stadium, och jag ser faktiskt också fram emot kursen i fiction writing (beginners class) som även den startar på måndag. Men innan dess: Keep the motor running!


Varför är man helt jävla slut nästan hela tiden? Eller är det kanske inte så konstigt? Visst är man informationsmässigt övergödd, att läggas till det faktum att man redan från start är ett slags hetsätare, mentalt sett. Men ändå. Det är ju inte så att vi är alldeles ifrån oss och vilse i lilla kolan av allt vi utsatts för. Vi vet hur man gör nu, hur man hittar och går och står och spolar på toaletten. Vi kan valörerna på mynten nästan utantill och vet att när badrumsvågen visar "40" så är det inget att vare sig bli skiträdd för alternativt osunt glad över, utan att saker och ting är precis som vanligt.

Det är mer än vad man kan säga om de flesta natives i vår lilla grupp, i alla fall att döma av de frågor de ställer vid alla frekvent förekommande Q&A-sessions med vår Knight Fellowship-stab. Ibland vill man bara beamas bort, av skam å deras vägnar. Fast det är säkert bara en kulturkrock, det också. Hellre ställa samma frågor femton gånger i olika varianter än att det blir tyst. Så man ska väl inte låta sig luras, det är klart att de är brajta, amerikanerna. Det är bara inte så lätt att lista ut på vilket sätt.

Vi kanske inte kommer att bli så tjocka här i alla fall. Färsk frukt och grönsaker serveras ymnigt. Problemet är som sagt tilltuggen; äckliga bagels, non-stop-cookies och chips. Så ibland hamnar man i den märkliga situationen att det inte finns något att äta. Man får gå hungrig, trots att vi är i överflödets land och trots att pengarna (ännu så länge) inte är något problem. Inga kvartersbutiker kan man sneaka in på heller; sånt existerar inte. Och Trader Joe's, Safeway och Mollie's ligger långt, långt bort.

I dag gick det bättre på Social Security-kontoret. Om fyra veckor har jag nio nya siffror att hålla reda på, hurra! Och precis som jag, Ezequíel och Violet

Diverse fellows, spouses and partners. Ezequíel har
brutit armen och black is beatiful, a.k.a Violet.

var klara, kom Anders med sin lyxiga amerikanare och plockade upp oss. Det firade vi med middag i Mountain View. Ezequíel från Mexiko och Violet från Zimbabwe är, tillsammans med Gabor från Ungern, de mest sympatiska av fellowsarna. Tror inte att Olzon protesterar våldsamt mot den bedömningen.

Måste också bara berätta att vi hälsade på hemma hos Violet. Hon har ett fireplace – med tillhörande fjärrkontroll! Jag säger då det.

Och nu: God's speed och vaya con diós, på oss!