Jaha – nu vill pappa åka HEM också

I dag har jag och Susen haft en kris. Eller rättare: jag har haft en kris. (Jag räknar till den tredje allvarliga krisen på tre veckor, det är inte så farligt för att vara mig.) Jag har varit deppig och längtat hem. Jag har känt mig alienerad, kortklippt och ful (även fast alla Susens jättetrevliga klasskamrater tyckte att frisyren var "really nice" och att jag "looked like a new person"). Kanske det – men det kändes inte så. Jag kände mig alienerad, kortklippt och ful. Förmiddagen tillbringades i ett av Stanfords 20 bibliotek och vi fick lära oss hur man lånar böcker på ett amerikanskt universitetsbibliotek, det fungerar ungefär likadant som ett svenskt universitetsbibliotek. Man får ett lånekort och så letar man efter den bok man vill ha i databasen och sedan lånar man boken, om den inte redan är utlånad förstås. Det fanns tre miljoner böcker i det bibliotek vi satt i (Green library), mycket imponerande givetvis. Efter att ha blivit guidad i biblioteket fick vi lära oss samma sak en gång till, fast nu i cyberform. Så nu vet nog alla Knightfellows hur man gör.

Originaldokument!

Efter biblioteksäventyret cyklade jag hem och möttes av ett mångtydigt meddelande på utsidan av de franska fönstren, signerat den världsberömde författaren Tobias Wolff. Omtumlad och starkt berörd av denna viktiga korrespondens somnade jag nästan omedelbart. Jag sov i en halvtimme och vaknade av att någon (vår hyresvärd antagligen) spelade "Autumn leaves" på piano, over and over again. Det var inget större fel på tempot, snarare var det något i dynamiken och rytmen som saknades. Men efter att "Autumn leaves" hade upprepats ca tio gånger i en och samma version kom plötsligt en rivig och ytterligt inspirerad Boogie Woogie; äntligen hade det släppt för den gode Tobey. Och jag låg och blundade, och det kändes som en tidsresa bakåt. Hade jag inte någon gång för länge sedan varit med om något liknande? Jo, det hade jag.

Efter att pianokonserten var över blev jag märkvärdigt tungsint. Jag kände mig alienerad, kortklippt och ful, again. Och jag längtade hem till det tråkiga och kalla Sverige. Jag längtade hem till det sura och ogina. Jag längtade hem till det jag förstår. Jag ville inte vara en främling längre. Jag ville inte vara en leende fåntratt längre. Jag ville åka tunnelbana och skotta snö. Jag ville betala skatt och be Ulf Nilson om ursäkt. Kort sagt: jag började må riktigt, riktigt illa. Men då, som en skänk från ovan – eller åtminstone som ett brev från posten: någon knackar på den franska fönstren medan jag ligger och stirrar tomt i taket. –Vem där?

Olzons inre – och morgondagens väderprognos.

Ja, men är det inte postmannen som kommer på besök? Och där stod en kvinnlig statuarisk brevbärare med ett runt vackert paket i handen, som var till mig. Onico!!!!!! Det svenska låtsassnuset från Swedish Match. Right here in California – fucking ey!

Allt blev bra sen. Pappa proppade munnen full med låtsassnus och somnade om, ganska lycklig. Sedan kom mamma hem och tog hand om lilla pappa. Sedan lagade pappa mat och mamma tyckte det var jättegott och då blev pappa glad.




Alltså – något mer deprimerande än en grannes vedermödor vid pianot är svårt att föreställa sig, även om grannen är världsberömd författare. Det här med att bliva vid sin läst, det ligger något i det. Om det åtminstone hade varit något mer funky, något i stil med Till Paris, till Paris, ska jag rida på en gris.

Emellertid. Vad biblioteksguidningen anbelangar var Olzonversionen av upplevelsen i indifferentaste laget, tycker jag nog. TYCKER JAG NOG. Vi snackar nio miljoner volymer totalt inklusive belysande axplock som Ingmar Bergmans samlade verk, Ekelöf och flera årgångar av SvD samt värsta vräkiga läsloungen med heltäckningsmatta, monstersoffor i brittisk clubstil samt gratis trådlös uppkoppling – och då har vi inte ens nämnt alla cutting-edge-up-to date-vetenskapsjournaler, färska dagstidningar från hela världen, och hela raddan av livs levande ämnesexperter at your service när helst du behagar, för att inte tala om de 750 betaldatabaserna som vi har gratis och obegränsad tillgång till. I bibliotekssamlingarna hittar man alla flightavgångar och -ankomster de senaste 50 åren, originalkorrespondensen med alla noter och anteckningar som resulterade i Apples födelse, fullständiga redogörelser av Columbiakraschen och Katrinakatastrofen samt all FN-dokumention sedan begynnelsen – mm, etc und so weiter.

Mest skräckinjagande i dag var Mrs Einstein (sic!). Hon är Nurse Ratched för Graduate School of Business, "the best in the world". Hon föreläste om den procedur som man måste genomlida för att eventuellt komma ifråga för någon av alla de balla klasser som ges vid GSB. Kafka kan ta sig i baken, för här är det först yellow lappar som man allra nådigast ska få underskrivna av Mrs Einstein, om man hittar henne och hon har tid. Den yellow lappen går man med till aktuell professor, som kanske – kanske inte – beviljar ansökan, om man hittar honom/henne och han/hon har tid. Om man hittar professorn, professorn har tid och professorn säger ja, går man med sin yellow lapp till Einstens assistent, för att få sin yellow lapp utbytt mot en pink lapp med vilken man få tillgång till kursmaterialet som kostar 40 dollar. Eller 100 dollar. Det får man se.

Men jag ska ju bli världens bästa chef, (ska jag?) så det är klart jag måste in på GSB; fan, man får ju lära sig hur man sparkar folk och hittar meningen med livet och jag vet inte vad, med spännande och berömda primadonnor vid svarta tavlan. (Fast jag kände inte igen en enda av dem som nämndes. Tror att jag snappade upp nåt om Ebay:s grundare, men jag kan ha fel).

...och så vädret. Om det var hotpantsläge igår, så saknade jag vantarna i dag. Kall-ifornien, sa jag till Anders. Kali-fånig, sa Anders om mig. Det är visst nån orkan på gång i Mexikanska golfen. Möjligen är det i utmarkerna av den vi befinner oss och därför som det varit så blåsigt. Det är i alla fall Thunderstorms ahead och vi fryser i vår centralvärme-lösa lilla sommarstuga.