Kort paus i orgelkonserten

I dag har det återigen varit en mycket lugn dag i Kalifornien för Olzon. Medan Susen har varit på "dressy" mottagning i Berkely (spouses/partners var givetvis inbjudna) har jag suttit hemma och lyssnat på Loretta Lynn, Hank Williams, Randy Travis och Love Olzon. Och funderat på hur livet egentligen är beskaffat för en annan. Har jag det bra? Eller har jag det dåligt? Efter några timmars funderande kom jag fram till att jag har det bra, jävligt bra t om - i synnerhet om man jämför med de stackare som bor i Sverige och vars vardag består av att skotta snö och sanda och frysa och lösa biljett i T-banan (jävligt dyrt har jag hört) och krypa för hyres-

Rika, snygga, lyckliga.

värden, och krypa för arbetsgivaren. Och jag kom på att ingenting av de där tråkiga sakerna behöver jag befatta mig med. Och så har vi väldigt låg skatt här i Kalifornien. Det är bra. Och fina golfbanor och tennisbanor. Heja oss! Heja Susen som är så duktig! Heja mig också, som var så duktig att jag fångade Susen!

Ja, livet är faktiskt skönt när man är rik och snygg och vädret är tempererat. Allt annat är struntprat!

Konspirationsteori: Kan det vara så att Fellowshipet här på Stanford egentligen inte är så bra? Var det därför de släpade iväg oss allihop per minibuss, ända till Berkeley, för att påtvinga oss samvaro med lika overkligt pengastinna som verkligt ointresserade Board of Trustees; för att visa att Stanfordstipendiet – som är ett av flera likadana som Board-monstren sponsrar – finns och fungerar och please, please glöm oss inte, fortsätt ge oss pengar?
Ja inte vet jag. Jag fick i alla fall nästan panik när Dawn Garcia, som är vicechef för vårt stipendium, högg mig i kragen och introducerade mig för den ena sports coat-människan efter den andra, som samtliga – halvvägs i handslaget och introduktionen – vände sig om och gick därifrån. Det var Howard mellannamnsinitial This, och Leslie mellannamnsinitial That och they couldn´t care less.
Huvudattraktionen var tillkännagivandet av två bidrag på sammanlagt 5,2 miljoner dollars till journalistprojekt på University of California, Berkely, respektive USC (University of Southern California). Varpå följde en kavalkad av speeches som kan samfattas med orden "I wanna welcome..." (Stanford nämndes inte med ett ord) samt "and I wanna thank...".

Ja – så där stod man under ett plasttak i gassande sol, inramad av hotellhiss-jazz och ingenstans att sitta eller ta vägen. Det enda som serverades var sprit. Två G&T dövade i alla fall nästan hungern och nervositeten över att Dawn ånyo skulle få syn på en, redo för ytterligare en förnedrande uppvisning av fellows-offer inför en ännu en skock obekanta högvilt appointed by Bill Clinton och reappointed by President Bush och hejbabberiba.

Näej huvva. Jag, V från Zimbabwe och Witty (bäst i Shanghai) bildade mur mot hela den här polyestertillställningen för att prata om mycket mer givande saker. Till exempel förevisade jag dem min näst sista (!) dosa Göteborg Rapé, varpå V utbrast: "My God, you´re using snuff and you´re not even black!" Där lärde man sig nåt igen. Back home in Africa snusar folk i näsan, eller också blandar man det med vatten och sprejar sitt hem. Det hjälper mot onda andar. Man kan också tvätta sig i lösningen; det sköljer bort mardrömmar och olustighet i största allmänhet. Eftersom Anders slutat snusa, har jag nu lovat bort en av hans Ettans till V:s moster i Harare. Resten av Anders stash får vi väl använda till att exorcera Lathrop Drive. Vem vet, Tobey Wolff kanske försvinner med ett litet "poff" och så kan i stället Anders bli vår nya dirty realist (han är ju redan på god väg, eller vad tycker ni?), professor in residence och allt möjligt. Och jag kanske äntligen kan få bli lyxhemmafru. Hurra!