Och allt som började så bra...

"He´s gonna be mean". Det var blånästa och omåttligt skrynkliga och lungsiktiga Knight Fellowship-Barbara som sa det när hon fick höra att Anders håller på att sluta snusa. Barbara är inte bara världens enda amerikan som aldrig druckit en Coke, hon är också oändligt vis. Så nu sitter jag här, med min über-meana cold turkey till boyfriend. Han överdoserar solrosfrön, på inrådan av en roskindad amerikan som påstår att han snusade förr och att solrosfrön hjälper. Han är jättetjock - den rosenkindade amerikanen alltså. Så jag undrar - hur ska det gå? "Burn baby, burn", säger jag bara. För vi har discokväll ikväll, bara för att spä på Anders elände lite till. Han bara undrar vem det är som är mean. Det kan ju han hålla på med. Under tiden vill jag bara berätta att jag är jättesnygg - även om vissa har delirium tremens. Loath and Fearing hos c/o Wolff (Howl!), liksom.

Nu säger Anders att jag ska säga vad jag har gjort idag. Kära blogg, idag har jag skrivit i min almanacka: noterat alla datum som man måste hålla reda på. Det är reception dinner med University Faculty, studiebesök på Berkeley, 5 minutes

Drömmen om väst, om mannen i kortbyxor och ready for take-off under supervision av Miss Amanda the incredolous yo-de-la-di-ho fysio expert Schultz.

speach om vem jag är, 45 minutes Backstory om ännu mer vem jag är, guidade visningar, besök av handelshögskolan och Freeman Spogli Institute för International Studies. Weekend i Sonoma och busstrip till San Francisco. Vilket får Olzonponken att sjunga med i discorefrängen: "Aaaah - Freak out!" Såvida det inte var "Kumbayaya" - eller "We shall overcome". Vem vet? Vem kan segla förutan vind? Can you diggit? Shaft!

Jag försöker övertyga Anders om att jag faktiskt inte är värst i det här gänget när det gäller kontrollfreakighet. Jag har hur många överkvinnor som helst. Anders kommentar: "Jamen det här stipendiet tycks ju gå till en bunch of workoholics". Som sagt, han är inte sig själv. Jag försöker bara kaos-pilota lite, ha lite ordnung, så jag vet på ett ungefär vad vi håller på med. Förlåt!

Det är fortfarande varmt här; shades-läge mest hela tiden. Fast eftersom dagarna tillbringas i AC-helveten till konferensrum är man helt djupfryst och behåller därför jackan på vid close encounter med verkligheten. Till slut bryr man sig inte om värmen. Crazy, va? Vi är jättebruna, förresten - och väldigt deffade och fittade på alla sätt och vis. Det lär emellertid vara kort bäst-före-datum vad gäller det tillståndet eftersom vi dagligen och stundligen föds och göds med doggybags och brownies och what not.

Vad händer framöver? Jag vet fortfarande inte vad jag ska läsa. Det vet däremot gissa-vem. På måndag måste vi redovisa våra val, nedplitade på veckoscheman inrutade timme för timme samt kopierade i tre exemplar. Och vilken sjukförsäkring ska man egentligen teckna? Vi hade inte tänkt bli sjuka (vi förtränger Olzons stjärttrauman och mitt infekterade ringfinger) - däremot vill Olzon hemskans gärna shoppa en chick liten jackett på Bloomingdalens i San Francisco för 400 dollar plus tax. Så vi kanske använder vårt health insurance account till det istället. Det är väl en bra idé?